I skuggan av tvåsamheten

Himlen över staden färgades i dova pasteller när Elias ännu en gång promenerade hem ensam. Han var trettiofem år, en ålder då de flesta av hans vänner pratade om barnens första steg, renoveringar av hus och planer på silverbröllop. Elias pratade om det senaste bokfyndet, den knepiga koden han lyckats lösa på jobbet som programmerare, eller den ovanligt starka espresson han druckit på det nya kaféet. Kärleken, den stora, omvälvande kärleken, hade alltid varit en abstraktion för honom, något han läste om i böcker och såg på film, men aldrig upplevde själv.

Det hade inte varit brist på försök. Under gymnasiet hade han varit blygt förälskad i klasskamraten Anna, men hans bekännelser hade stannat vid dagdrömmar i bänkraden. På universitetet hade han vågat bjuda ut några tjejer, men det hade aldrig klickat på det där magiska sättet. Antingen kände han ingen gnista, eller så var det hon som inte gjorde det. De dejter som ledde till en andra träff var sällsynta, och de som ledde till en tredje var ännu mer sällsynta.

Med åren hade Elias utvecklat en sorts resignerad acceptans. Han hade ett bra liv. Han älskade sitt jobb, hade nära vänner och en familj som brydde sig om honom. Hans lägenhet var fylld med böcker, vinylskivor och prylar han samlat på sig genom åren. Det fanns en trygghet i hans ensamhet, en frihet att styra sin egen tid och sina egna beslut. Ändå, ibland, särskilt under långa höstkvällar eller när han såg ett äldre par hålla hand, kände han en gnagande tomhet.

Han hade provat nätdejting, med varierande resultat. Profilerna flimmrade förbi på skärmen, fyllda med leenden och beskrivningar av intressen som ibland kändes skrämmande lika hans egna, och ibland totalt främmande. Han hade skrivit med flera, träffat några, men ingen hade fått hans hjärta att slå snabbare på det där speciella sättet. Det kändes ofta mer som en anställningsintervju än en potentiell romans.

Hans mamma frågade ibland, med en försiktig oro i rösten, om han ”träffade någon trevlig”. Hans vänner försökte para ihop honom med sina singelvänner, men det kändes alltid forcerat, som att han var ett pusselbit som desperat behövde en passande plats.

Elias hade börjat tänka att kärleken kanske inte var för alla. Kanske var det en lott som vissa drogs och andra inte. Han hade läst om människor som levde ensamma och lyckliga, som fann sin mening i annat än en romantisk relation. Han försökte intala sig att han var en av dem.

Men ikväll, när han passerade ett fönster och såg sin egen spegelbild – en snällögd man med lite för tidiga linjer runt ögonen – kände han en starkare känsla än vanligt. Det var inte bara tomhet, det var en sorts tyst sorg. En sorg över alla de delade skratt, de tröstande kramar, de tysta stunder av samhörighet han aldrig skulle få uppleva.

Han låste upp dörren till sin lägenhet, tände lampan och satte på en skiva med lugn jazz. Doften av hans nyligen bryggda kaffe fyllde rummet. Det var tryggt här, hans borg. Men ikväll kändes tryggheten mer som ett fängelse.

Elias sjönk ner i sin favoritfåtölj med en bok. Han läste om kärlek, om passion och om hjärtan som fann varandra. Orden flöt ihop, och till slut stängde han boken och stirrade ut i natten. Månen hängde blek över hustaken. Han suckade tyst. Kanske, bara kanske, fanns det fortfarande en liten gnista av hopp kvar. En liten viskning i hans inre som sa att hans historia ännu inte var slutskriven. Men ikväll kändes den viskningen väldigt, väldigt svag. Och Elias kände sig, mer än någonsin, som mannen som aldrig hittade kärleken.